Turen startade i Meisvika på sen fredageftermiddag. Planen var att paddla Nordvatnet och Nordbukta runt. Sjön är stor och vindarna kan härja fritt på den stora sjön och hämta kraft från fjällsidorna så prognosen som lovade max 1-3 m/s var en förutsättning.
Fjällmassivet Okstindan som man har i blickfånget under hela paddlingen upphör aldrig att fascinera. Vackra och mäktiga. Tänker på Klemetspelen och en scen där Klemet jojkar sin längtan till Okstindan och jag kan förstå honom.
I sommar har jag köpt ett eget gasolkök som jag håller på att lära mig att använda. Det är verkligen mycket enklare än trangia-köket och rödsprit som jag använde när jag var ung. Minns också med fasa smaken av rödsprit som hade läckt i maten. Urk! Till middag lagade jag stekt lax och pasta med pesto. Lite rödvin därtill och fredagsstämning infann sig där ute på stranden vid Okstinnarnas fot där mobiltelefonerna inte har någon täckning.
Morgonen därpå gick vi och tittade på Storufurua som ligger några km från Rössvatnet på Olfjällets västra sluttning efter stigen som går mellan Nymoen gård vid Steikvasselv till Rönäs i Sverige. Vad jag kunde förstå så är tallen minst 400 år gammal. 400 hundra år gammal är inte Hanna men däremot är hon jägmästare och då kändes det lämpligt att ta några porträttbilder på henne och Storfuruan. Det ordet är förresten mycket roligare att säga än tallen.
Åter i kajakerna vid lunchtid och första biten över sjön hade vi motvind så paddlingen skedde koncentrerat utan många ord. När vi kom över till norra stranden lugnande det ner sig igen och vi tog sikte västerut. Vi pausade för lunch efter ca 2 tredjedelar av dagsetappen. Solen tittade fram en kort stund och jag fick några microminuters vila utsträckt med solen som täcke och värme till mina frusna fötter.
Vi var tillbaka vid bilen vid 17-tiden. För att göra en travesti på sommarens reklamkampanj i Hemavan Tärnaby: tjugofyra timmar med hundra procent livskvalitet och noll procent krångel.
Se blogginlägg från 2018 då jag också gjorde en paddeltur på Rössvatnet>>.