Man skall ha tur med vädret när man åker upp till Rabot och det hade vi verkligen. Bara bilresan dit är en upplevelse i sig. Först de vackra svenska fjällen, sen kör man bredvid fjorden längs E6 ca 35 km ner till Korgen och slutligen en liten väg genom den otroligt vackra Leirskarddalen. På vintern börjar skidturen redan nere i Tverå på ca 250 m ö h, där den sista gården ligger i Leirskarddalen. Senare i maj kan man köra några km längre upp i dalen och då blir turen lite kortare. Rabothytta ligger på närmare 1 200 m ö h och sträckan från Tverå är ca 10 km. På sommaren när man kan köra längs en anläggningsväg en bit upp på fjället är det ca 520 höjdmeter och 5 km att gå.
Jag funderade mycket på vilka skidor jag skulle ta. Tidigare gånger jag har åkt upp dit har jag gått på turskidor med stålkant och stighudar men vi var några som hade topptursskidor så den här gången blev det dem. På uppvägen ångrade jag mig men när vi skulle åka ner på söndag fm och det hade varit minusgrader på natten och stenhårt på fjället var det helt rätt med fast häl. Ständigt dessa kompromisser! Tänker man sig vidare upp för toppbestigningar på glaciären så är förstås topptursskidor att föredra.
Hyttan då? Vi var ett gäng på 8 och förutom oss var det ett gäng på ca 10 och det kändes inte alls trångt. Vi kom dit lite före dom och bredde ut oss i sällskapsrummet som var skönt inrett med flera mjuka soffor/ dagbäddar bredvid fönstren, mjuka kuddar och flera låga gungstolar. Just vad man behöver när man skall vila upp sig efter skidturen. Köket är smart inrett så att man kan vara flera som fixar med maten. Matborden ligger på ena sidan köket och sällskapsrummet på det andra vilken funkade bra för när vi åt slappade det andra gänget i sällskapsrummet.
Det fanns en korg med hemstickade tofflor som man fick låna. Genomtänkt med omtanke! Ja sen var det ju solnedgången. Bara den gör turen värd att göra.
