Oktobercykling till Atoklimpen

Förra helgen cyklade vi stigen upp till Atoklimpen . Bitvis fick vi styra men långa partier gick det att cykla. Strax innan toppen lämnade vi cyklarna och vandrade sista biten. Där är det för brant och stenigt för att cykla men det är definitivt värt att gå upp på toppen. Atoklimpens topp består av en svårvittrad vulkanisk bergart, peridotit, som omvandlas till bl.a. serpentinsten, det gör den väldigt speciell både utseendemässigt men också fattig på växtlighet eftersom tungmetallerna  i serpentinberggrunden och den näringsfattiga miljön gör att till exempel endast ett fåtal växter kan överleva här.

Nedfarten var jätterolig. Jag var lite försiktigare än vanligt eftersom det har hunnit bli frost på marken vilket gör att det är halkigare än normalt men kul var det och väldigt vackert var det. Det är lika härligt att vara ute i oktober som i juli. Varje årstid har något speciellt att bjuda på.

Jag har sagt det förut men jag tror verkligen att det här med stigcykling är väldigt bra för kvinnor. Extra bra är det för en kvinna som går och oroar sig för det mesta och har en bra förmåga att inbilla sig det allra värsta som kan hända i varje situation. Men vad händer när samma kvinna sätter sig på cykel och börjar trampa? Jo helt plötsligt kan inga andra tankar existera än hur man skall tackla de närmsta 5 metrarna. Den där stenen – skall jag fara över den eller runt den? Roten där framme, oj jäklar, måste ta fart och kanske hoppa med framdäcket. En uppförsbacke som kräver att jag växlar ner och tar fart. Ja! Jag klarade den. Eller många gånger kliver jag av och går de brantaste backarna men känner mig ändå nöjd, jag tar mig upp och motion får jag. Vi som cyklade var allt från 13 år till 50+ och bara det är givande, att kunna göra en sån här tur tillsammans men på egna villkor.